Att bli arg på någon måste vara bland det jobbigaste som finns. Att skrika på en annan människa känns som att man verkligen menar sina känslor. VArje gång jag blir arg och tar ut det över dom som står mig närmast kan jag inget annat göra än att få ångest... ångest som nästan kväver mig. Hur kan man ta någon förgivet på ett så dåligt sätt? Jag vill kunna säga förlåt efter varje gång jag varit arg, men ibland menar jag det ja säger och då går det inte. Det låter idiotiskt men när jag blir arg så är det av en annledning, det känns som jag blir utnyttjad på att jag är för snäll.
Men sen på samma gång, ångesten är där för det känns som det är mitt fel också en svaghet.
Jag intalar mig själv att alltid försöka hålla ilskan borta för den tar bara energi som kan gå till att njuta av deras närvaro. Varje gång jag är arg på dem så känns det som dom kommer längre ifrån mig, känns som jag förlorar tid.
Hatar tid... önska man bara kunde leva utan den.
Frestade ! 
